Jag har tänkt igenom mina synder liksom . Att man börja slarva på vägen till målet varför gör man det? Jag har ingen vettig förklaring . Bara att jag blir trött på mig själv.
Just nu har jag hamnat i ett djuuuuuupt hål där jag inte liksom tar mig i kragen på riktigt utan mer rycker på axlarna och trycker i mig en muffins.
Jag har inte varit på gymmet på evigheter ; jag har inte joggat och hundpromenaderna existerar javisst men inte lika hurtigt längre. Är detta slutet ? Ska jag ge upp och låta tjockisen få härja och gnälla.?